Detta är en underbart frukt, som smakar så ljuvligt. Ordet i svenskan är sammansatt av två ord. Tro och fasthet. I grekiskan är det ”pistis” som betyder både tro och trofasthet. Så dels har tron trofasthet i sig som en väsentlig ingrediens. Dels består trofastheten av både fasthet och tro. Fasthet är viktigt. Det är tron som håller fast. Man har valt, och man väljer inte igen. Det gäller löften. Det gäller överlåtelse. Det gäller både Gud och människor. Trofastheten är osjälvisk.

Dess motsats, trolösheten, är rakt igenom självisk. Man kan säga att trolöshet är att vara trofasthet enbart mot sig själv. Jag satsar på mig och om det gynnar mig så är jag trofast. Gynnar det inte mig så sviker jag eftersom jag redan har lovat trohet enbart mot mig själv. Därför sviker affärspartners varandra. Därför bryter nationer fredsöverenskommelser. Därför spricker äktenskap. Ursäkterna är hur många som helst och det är alltid den andre det är fel på, men bakom lurar ofta den egna trolösheten. Jag är trogen, om det passar mig, om jag får som jag vill, om det blir som jag tänkt. Annars sviker jag.

Svek är kanske något av det ondskefullaste man kan tänka ut. När någon överlåter sig och litar och förtröstar på en annan, men denne andre sviker och går därifrån, då går livets botten och grund ur för den svikne. Allt blir kaos. Den plötsliga insikten om förräderi, att man blivit svekfullt behandlad, är oerhört förödande.

Sveket är högt upp på ondskans tio i topp. Trofastheten däremot är så ljuvlig. Man behöver inte oroa sig, man kan lita på den andre. Trofastheten breder ut sig. Den kan prägla atmosfären i ett helt sammanhang. Den går i arv i generationer och bäst av allt: himlen är full av den.